And nothing else compares
Vart ska jag börja? Efter att ha köat i några timmar tillsammans med Matilda utanför och inne på Stadion drog förbandet, White Lies, igång vid 19:30. Ett band jag tidigare inte haft speciellt bra koll på, men damn, bra var bara förnamnet! Visserligen inte den typ av musik som oftast ljuder ur mina högtalare, men To Lose My Life och Death är två galet bra låtar! Och snacka om att vara bra live - något inte allt för många förband lyckas med. Blir till å lyssna igenom deras skiva nu.
Life In Technicolor, som var Coldplays intro strömmade ur högtalarna någon gång efter 21 och när Violet Hill drog igång kändes basen i hela kroppen. Just den känslan jag föralltid kommer att vara förälskad i. Inget annat utanför Stadion existerade. Om White Lies var bra live, var Coldplay fucking jävla äckligt stört grymma. Chris Martin är helt otrolig. Och när han spelade introt till Fix You kändes det som att jag skulle dö. Allt stannade upp och i och med textraden "And the tears come streaming down your face.." strömmade mina tårar verkligen nerför kinderna. Det var en av de mäktigaste låtarna jag någonsin hört live.
Resterande del av konserten var helt galen. Svetten rann, armarna värkte och fötterna domnade bort. Men vad gjorde det? Jag visste mycket väl att The Scientist var första extranumret och började bygga upp försvarsmekanismer redan under Death And All His Friends för att inte totalböla under den. Men redan vid pianointrot insåg jag att det var totalt jävla meningslöst. Är det någon låt som verkligen har betytt något för mig så är det den och ja, som ni säkerligen redan förstått grinade jag även till den. Men Matilda, som den underbara människa hon är, tog min hand och tröck den riktigt hårt. Snart stod vi båda två med tårarna rinnande nerför ansiktet och sjöng med.
Efter konserten kände jag hur ont jag hade. Somnade nästan på läktaren innan vi blev utkörda. Kan fortfarande inte förstå att jag har sett Coldplay live. Och jag kan nog utan överdrift överväga att säga att det här kan vara det bästa jag sett. Galet bra ståplatser 10-15 meter från scenen. Allt var perfekt. Livet är bra jävla härligt.
Life In Technicolor, som var Coldplays intro strömmade ur högtalarna någon gång efter 21 och när Violet Hill drog igång kändes basen i hela kroppen. Just den känslan jag föralltid kommer att vara förälskad i. Inget annat utanför Stadion existerade. Om White Lies var bra live, var Coldplay fucking jävla äckligt stört grymma. Chris Martin är helt otrolig. Och när han spelade introt till Fix You kändes det som att jag skulle dö. Allt stannade upp och i och med textraden "And the tears come streaming down your face.." strömmade mina tårar verkligen nerför kinderna. Det var en av de mäktigaste låtarna jag någonsin hört live.
Resterande del av konserten var helt galen. Svetten rann, armarna värkte och fötterna domnade bort. Men vad gjorde det? Jag visste mycket väl att The Scientist var första extranumret och började bygga upp försvarsmekanismer redan under Death And All His Friends för att inte totalböla under den. Men redan vid pianointrot insåg jag att det var totalt jävla meningslöst. Är det någon låt som verkligen har betytt något för mig så är det den och ja, som ni säkerligen redan förstått grinade jag även till den. Men Matilda, som den underbara människa hon är, tog min hand och tröck den riktigt hårt. Snart stod vi båda två med tårarna rinnande nerför ansiktet och sjöng med.
Efter konserten kände jag hur ont jag hade. Somnade nästan på läktaren innan vi blev utkörda. Kan fortfarande inte förstå att jag har sett Coldplay live. Och jag kan nog utan överdrift överväga att säga att det här kan vara det bästa jag sett. Galet bra ståplatser 10-15 meter från scenen. Allt var perfekt. Livet är bra jävla härligt.
[Kommentarer ]
Postat av: lovisa
bra blogg :)
Postat av: bebebxx
får gåshud och blir nästan tårögd bara av att läsa dethär. FYFAN va underbart det låter!
Postat av: Hedvig
Fyfan, jag förbannar mig själv för att jag inte fixade biljetter och tog mig dit alltså..!! ÅNGEST. Jag vill med se dem! Herre säger jag bara, det måste varit helt underbart fantastiskt:) Får också gåshud bara av att läsa det du skrivit. Jag skulle gråtit floder om jag varit där.
Postat av: Anonym
kan stämma:) var var vi? betedde vi oss normalt? hhaha
Postat av: Linnea
ÅHH DET VAR UNDERT!!! http://somensommarnatt.blogg.se/2009/august/jag-var-dar.html
Trackback
